Judarna I Norge

1940-1945

När ockupationen började 1940 fanns bosatta i Norge cirka 1800 judar. Av dessa var ett hundratal flyktingar från Tyskland och Östeuropa.

I maj 1940 började aktionerna från den tyska ockupationsmakten. Order om att beslagta radioapparater hos norska judar gavs, de norska myndigheterna tordes, eller ville inte protestera. Därmed gällde inte längre norska lagar och förordningar, den tyska lagen blev överordnad den norska. På hösten 1940 blev de judiska församlingarna i Oslo och Trondheim beordrade att till myndigheterna inlämna sina medlemsregister. Då flydde de första judarna från Norge, en del till Sverige och några till England.

Antisemitiska slagord skrevs på judiska affärer i Oslo, judiskt komponerad musik förbjöds och judiska konstnärer och artister förbjöds uppträda.National Samling ökade sin hets mot judarna.

I och med tysklands anfall på Sovjet i juni 1941, infördes undantagstillstånd i flera norska städer. Judar från Mellaneuropa samt en del norska judar arresterades. Vissa gjorde motstånd och 13 omkom i strider, nio blev arkebuserade. Det hade blivit svårt och farligt att försöka ta sig ut ur landet så de flesta stannade kvar. Kampanjen i radio och andra media intensifierades men få förstod vidden på det som skulle komma. Tyskarnas planer på den "slutliga lösningen" på judeproblemet i alla de ockuperade länderna var för omänskliga för att vara trovärdiga.

Det kom stadigt nya lagar och förordningar utfärdade av ockupationsmakten och den nazistiska regeringen. I jan 1942 blev det bestämt att alla judar måste ha pass eller legitimation med ett "J" isstämplat. Detta betydde inte så mycket då, men var strategiskt för den sk. "Slutliga lösningen"

På Wannse-konferansen i januari 1942 blev det bestämt att alla judar i de tyskkontrollerade länderna skulle utrotas.

I februari 1942 fick de lokala polismyndigheterna skicka in namn och adress på alla judar boende i distrikten. Dessa listor skulle senare användas för deportation till de då iordninggjorda dödsfabrikerna i Polen.

I augusti 1942 blev flera ledande medlemmar av det judiska trossamfundet i Oslo arresterade.

I oktober blev alla manliga judar över 14 år i Trondheim internerade på Falstad Fångläger. Detta skapade oro hos de norska judarna, som nu började försöka sätta sig i säkerhet. Cirka 850 judar flydde över till säkerheten i Sverige.

Den 23. oktober kom ordern att arrestera judar i Norge. Med hjälp av de listor som polisen tidigare uppfört, blev det på några få dagar utarbetade fullständiga listor på alla som skulle omhändertas.

Arrestaktionerna gällde i initieringsskedet bara vuxna män. Alla som uppträdde "statsfientligt" skulle arresteras, man fick rätt att konfiskera all judisk egendom. Det var vanliga norska poliser ute i distrikten som fick utföra de flesta arrestationerna. Många var själva antinazister. De flesta trodde att de omhändertagna skulle skickas till arbetsläger.

På Östlandet kom judarna först till Bredtvedt fängelse och sedan till Berg fångläger. I Mitt-Norge internerades judarna på Falstad.

Den norska Fürern:Vidkun Quisling gav order den 19 november att alla, även halv och kvartsjudar skulle anmäla sig. Dagen efter skickades de första judarna från Norge till Tyskland. Det var de först arresterade ledarna och 18 andra

Några dagar senare den 25:e november kom nya order om arresteringar, då gällde det även kvinnor och barn. Inom loppet av ett dygn blev 562 judar arresterade i Norge.

De i Oslo med omnejd infångade transporterades direkt till Oslos hamn och rätt ner i lastrummet på skeppet "Donau". De tidigare internerade blev också förda ombord på Slavskeppet. Det blev en chock när de mötte sina anhöriga och förstod vidden av tragedin som de blivit drabbade av.

532 personer blev skeppade över till Stettin i Polen. De blev förda i godsvagnar till Auschwitz där 346 gick direkt till gaskamrarna. 186 blev tatuerade med fångnummer och skulle användas som arbetskraft i lägret.

Den 24 januari 1943 transporterades 158 judar från Tröndelag med båten "Gotenland" från Oslo till Stettin och Auschwitz. Av dessa blev endast 38 uttagna som arbetsföra, att få en liten respit i misär och elände.

Transporter av norska judar till utrotningslägren i Polen förgick ända in i år 1944.

Deporteringarna skapade en oro bland den internationella judiska rörelsen. Internationella röda korset kontaktades av den norska Londonregeringen och blev ombedda att försöka stoppa deportationerna till Polen.

Röda korset ombads att frambringa matpaket och förnödenheter till de deporterade, ingen visste deras öde. De allierade fick vetskap om judarnas ohyggliga öde först i krigets slutskede, när ryska trupper trängt in i Polen och befriat lägren.

Det kom förslag att utväxla tyska krigsfångar mot deporterade judar. Brittiska UD önskade hellre utväxla sina egna soldater från tyska läger. Britterna hade en i stort negativ hållning vad gällde att köpa judar fria från det ockuperade Europa. De undervärderade judarnas ohyggliga situation.

Den svenska regeringen försökte flera gånger under sommaren 1944, få i Norge internerade judar utväxlade, men de tyska myndigheterna avslog anmodan.

Av de ca. 760 norska judar som blev deporterade till Auschwitz överlevde endast 25 personer. Av Norges judiska befolkning på 1800 personer 1940 förlorade över 40% livet under Andra Världskriget. Ingen annan folkgrupp i Norge upplevde en sådan tragedi under de fem ockupationsåren.